Idag är en dag som jag kommer få tillbringa med mina underbara barn! Jag träffar dom på tok för lite enligt mig. Skolan tar upp alldeles för mycket tid! Då börjar jag ju fundera på hur det kommer att bli sen när man börjar jobba? Kommer jag aldrig få träffa mina barn, förutom för på helgerna?

 

Hur kan det vara meningen att man ska jobba mellan 8-5 behöva åka hemifrån vid 7 och komma hem vid 6.

Då hinner man träffa barnen 2 timmar innan de ska gå och lägga sig. USCH det är fruktansvärt.

Jag är så glad över att vi aldrig har behövt ha det så för Elina. Hon är 3år nu och har aldrig behövt gå heltid på dagis. Förhoppningsvis kommer det bli desamma för Emilia. För om jag fortsätter att plugga så kommer hon inte heller behöva gå heltid.

 

Det bästa vore ju om jag kunde hitta ett jobb där jag börjar 6 och slutar 3. Det hade vart perfekt!

Eller om jag vann på lotto, det hade inte heller vart dumt...

Igår så vaknade Elina och var alldeles prickig över hela kroppen. Hon ser ut som en liten prickikorv vilket hon INTE gillar när vi säger :P

Idag är hon lika prickig så jag ringde vc och fick en tid för att kika vad det var för något. Men som vanligt visste de inte vad det kunde bero på. Sänkan var bra och allt sånt iallafall. Det kan vara en reaktion på att hon åt en låda jordgubbar kvällen innan prickarna kom, men som sagt de vet inte säkert.

Så det blir inge dagis den här veckan heller.

 

Min prickiga, men ack så söta, lilla prickikorv

Imorse när jag och Elina kollade ut genom fönstret möttes vi av en massa snö! Elina blev överlycklig och ville kasta sig ut på en gång, att hon bara hade pyjamas på sig gjorde tydligen ingenting.

 

Jag tänker inte klaga om hur hemskt det är med snön, hur kallt det är och att jag vill ha sommar.

Jag kommer fokusera på hur roligt jag och Elina hade det när vi gick ut och lekte i snön. Vi lagade mat, kastade snöbollar och gjorde en snögubbe.

 

Det är så himla mycket roligare med snö när man har barn. Man får se skymtar av världen ur ett barns ögon <3

Överlycklig i snön

Årets första snögubbe

Lycka

Whoho today is a very good day

Happy happy happy

Bara för att jag vill så kommer här lite bilder på livet som det är

Elina har hunnit bli 3år, massa fina presenter fick hon

Alltid lika förtjusande Fredrik

 

Tänk att jag har 2 bröder av samma skrot och korn?

 

Vi försökte koka soppa på bebis vilket gick mindre bra

 

Ganska konstigt att barnen är smarta med en sådan pappa?

 

Ska man vara en bra mamma till en 3åring så måste man tycka att sand är gott

 

Att roa Emilia är enkelt, sätt på tvättmaskinen så håller hon sig sysselsatt nån timme

 

Ungefär såhär känner jag 850 gånger om dagen

 

Elina diggar Tessan

 

Ibland är de bra fina iallafall

 

Alice är ful och läcker dödliga fisar hela tiden

 

Barnprogram är det enda som visas hemma nu för tiden om man inte vill ha en galen Elina

 

Emilia kan stå själv utan stöd längre stunder

 

Blir det tyst vet man att det är nått fel

 

Försöker äta med sked

 

För nu har hon faktiskt fått 2 små tänder <3

Jag sitter som på nålar och väntar på att telefonen ska ringa. Hur kan det komma sig att telefonen aldrig ringer när man vill att den ska göra det? Eller om det mot förmodan skulle ringa så är det inte det samtalet som man vill ha och väntar på.

 

Egentligen skulle vi passa på att vara ute i det fina vädret men jag orkar inte. För även om det är soligt och fint ute så är det endå kallt! Helst av allt hade jag velat krypa ner i soffan under ett stort varmt täcke och kollat på film och ätit mackor och druckit varm choklad.

 

Jag hoppas att de ringer snart för den här väntan är verkligen olidlig!

 

Jag känner mig deppad här i soffan. Jag tittar ut genom fönstret och det är mörkt och ruggit. Det är blött och vinden viner i de olikfärgade löven.

Det är mörkt här inne också. Det enda ljuset kommer från datorn och tv:n.

Musiken strömmat ut sina sorgsna toner från datorn och jag kan inte påstå att det gör mig på bättre humör. Men på något sätt så känns det endå skönt att lyssna på sån här musik när man känner sig nere.

 

Det är nästan som att man måste få befinna sig i såna här känslolägen ibland för att få ut det ur kroppen. Som att det ligger och pressar i magen för att sen komma ut i all sin kraft.

Det lamslår en nästan och jag känner mig som en fisk på land som förtvivlat kämpar efter luft.

 

Jag saknar och längtar något så fruktansvärt. But i got a plan.

 

Nu ska jag ta en sista kvällsrunda och sen ska jag krypa ner i sängen för att imorgon kommer bli en bra dag. En dag full med kärlek, bus, kramar, pussar. En dag att se fram emot.

 

Finaste ungar, jag älskar er så otroligt mycket