Tiden rusar vidare och nu är jag inne i vecka 33, snart snart är det över :D

Med bebisen är allting iallafall bara bra, jag var på tul häromdagen och hon beräknades väga 1753gram och hon låg på minus 11% i tillväxt vilket är helt normalt och hon följer sin kurva helt perfekt :)

 

Med mig är det väl också ganska bra trots allt. Ryggen är förjäklig som vanligt vilket gör att jag knappt kan göra någonting. För så fort jag är uppe och gör saker så får jag så himla ont! Jag gick en promenad på 1km häromdagen och det fick jag betala för senare om man säger så. Jag längtar så tills jag kan röra mig obehindrat igen! 

 

Men någonting som har kommit nu dom sista dagarna är att jag mår så illa till och från! Det spelar liksom ingen roll om jag sitter, står eller ligger. Illamåendet kommer som en våg över mig och jag mår skit! Min bm sa att det säkert är pga att jag bär barnet väldigt långt in i kroppen och att hon puttar undan alla mina inre organ och att det trycker på allting och det gör att jag mår illa. Det låter ju vettigt, men det innebär ju att det bara kommer bli värre med tanke på att hon ska växa en hel del till :P

 

Besöket hos bm idag visade iallafall att allting var bra. En viktuppgång på 7kg hittills, vilket väl ändå får räknas som okej när man är i vecka 33. Lägger jag på mig massor nu i slutet så kommer det ju bara vara vätska och det försvinner ju fort.  Sf-måttet låg på 29cm och alla andra prover var fina, så det känns toppen.

 

Jag i vecka 33, frågan är bara hur långt gången Elina är :D

Jag har flera gånger fått frågan varför vi valt att skaffa en bebis igen, liksom börja om från början när vi snart var fria. 

 

Det uppenbara är väl ändå att vi ville ha ett till barn? Men jag tänkte försöka skriva ner lite mer om hur vi tänker. Jag har tänkt skriva när det här så många gånger, man det är så svårt att få med allt i skrift. Men jag ska göra ett försök iallafall.

 

När jag fick Elina var jag 21, nästan 22år. Emilia föddes när jag var 24år, jag var alltså ung när jag fick mina barn, och jag har älskat det! Jag har aldrig velat vara en gammal förälder, jag har älskat att vara ung och orkar med allting och jag kommer förhoppningsvis finns kvar länge i barnens liv och framtida barnbarn. Att fortfarande vara relativt ung när man får barnbarn och att kunna orka att engagera sig aktivt i deras liv också känns underbart!

 

 Men! Nu är jag 32år och har relativt stora barn, 10 och snart 8år. Snart kommer dom leva helt egna liv, och det dröjer inte länge förens de är redo att flytta hemifrån. Och när det händer så kommer jag fortfarande vara ung, eller ja relativt ung iallafall :P Ska jag och Robin sitta själva redan vid den åldern? Nej det vill vi inte!

 

Alltså vi älskar ju att ha barn! Utan barnen så skulle livet kännas väldigt tomt och meningslöst (som jag känner nu) Att få ha en familj och att dagligen uppleva allt man får göra är en ynnerst och en otrolig glädje. Visst att barnen på riktigt driver mig till vansinne vissa dagar, men jag hade ändå aldrig velat ha det på något annat sätt. Tanken på att vårt hus inte skulle vara fyllt med barn gör mig på riktigt ledsen, herregud vad vi skulle missa saker!

 

Så då bestämde vi oss för att vi ville ha ett till barn. Vi är fortfarande relativt unga, inte för gamla för en liten sladdis iallafall. När minsta är 18år så kommer jag vara 50år, det känns mycket mer lagom än att bara ha vuxna barn vid en ålder av 42år. 

 

Dessutom kommer vi få det bästa av två världar! När 3an är ett par år gammal så kommer ju Elina vara tonåring och kommer kunna vara barnvakt om jag och Robin någongång känner för att gå ut och äta eller liknande :) En fördel med att få en liten sladdis ;) 

 

Men att ta beslutet om att vi ville ha ett till barn var långt ifrån lätt. Både jag och Robin har velat fram och tillbaka, vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra minst 1000 gånger. Sen en dag satte sig Robin ner och sa att vi verkligen borde skaffa en till liten, vi kommer ju alltid fram till att vi vill ha en till så vi borde köra. Så då bestämde vi oss för att skaffa en liten 3a.

 

3 veckor senare plussade jag!  Och jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Plötsligt såg jag bara negativt på allting och jag ville inte alls! Robin satt däremot lugnt i båten och väntade ut mig. Efter ett par veckor hade jag lyckats smälta det och oron/rädslan ersattes med glädje och lycka. 

 

Nu känns det så himla självklart och jag längtar något otroligt! Tänk att jag återigen ska få uppleva glädjen med ett barn. Att få forma den här personen till en bra människa och att återigen få göra alla som saker som ett litet barn uppskattar - lycka!

 

Det absolut bästa i våra liv <3

Nu har jag gått på graviditetspenning, jobbade min sista natt i torsdag. Jag som hade ångest och absolut inte ville sluta jobba tycker nu istället att det ska bli riktigt skönt! Slippa få så förbaskat ont och känna mig otillräcklig som assistent. Visst hade jag hellre spenderat dom här 2 månaderna tillsammans med bebisen, men det ska inte bli helt dumt att få den tiden för mig själv. Boa in mig ordentligt och förbereda allting inför bebisens ankomst. 

 

Dessutom är det ju snart jul och allt vad det innebär, så det känns som om jag kommer att ha och göra iallafall. Åh som jag längtar efter julen! Lyssna på julmusik, äta pepparkakor, dricka glögg, julpynta och mysa! Sista julen med bara två barn - svindlade tanke!

 

På tal om någonting helt annat så är Robin iväg på kryssning tillsammans med sina vänner, sista gången han kan åka iväg innan bebisen kommer. Så jag och tjejerna har haft en tjejkväll med twilight, godis och chips :) Nu sover dom så sött tillsammans i Elinas bäddsoffa och jag ska väl också krypa ner i sängen snart. 

Under kvällen så kom vi på rymden och jag frågade Emilia om hon ville åka till månen och hennes svar fick mig att skratta högt "nej aldrig i livet, för man kan bli kidnappad eller våldtagen av aliens då" Haha alltså vart får dom allt ifrån :D 

 

Nej nu är klockan 12 på natten och det är dags att bädda ner den här svullna gravida kroppen i sängen! Hoppas verkligen på en god natt sömn utan allt för många uppvakt för att besöka toaletten. Börjar verkligen bli trött och känna att det snart räcker att vara gravid. Nu vill jag bara att tiden ska gå snabbt så att det blir januari, för i december får hon verkligen inte komma :P

 

Innan jag blev gravid och gravid i vecka 31, behöver jag säga att jag verkligen saknar min gamla vanliga kropp nu! Börjar känna mig riktigt stor och tung! 

Nu är jag äntligen i vecka 30 och det känns som om man äntligen kan börja ha en liten nedräkning :D Tänk att det bara är 76 dagar kvar tills att hon är beräknad! Det känns ju som ingenting med tanke på att graviditeten nu har varat i 204 dagar! Snart snart har vi henne hos oss <3

 

Vecka 30 firades med att vi gjorde ett tillväxtultraljud för att kolla så att hon växer som hon ska. Just nu beräknas hon väga 1257gram - värsta biffkakan :D Hon ligger något under medelkurvan men fortfarande inom det normala. Alla flöden och fostervattnet såg jättebra ut och hon rörde sig precis som hon skulle. Så himla skönt att allting såg bra ut! Dock ska jag tillbaka i slutet av månaden för att göra ett till ultraljud så att dom kan se att hon fortsätter att växa på bra, då hon låg lite under medelvärdet. 

 

Nu när det börjar närma sig slutloppet så har jag börjat funderar en del på förlossningen. Jag vill gärna ha en plan inför hur jag vill föda. Alltså helst hade jag nog velat föda själv hemma, långt ifrån allt vad vårdpersonal heter. Men det skulle jag aldrig våga! Med tanke på att både jag och bebisen faktiskt kan dö om det går illa så vill jag vara på ett sjukhus. Men den här gången tänker jag inte låta personalen köra med mig. Jag vill ha en sån lugn, naturlig förlossning som möjligt. Ingen som drar och sliter i mig, eller försöker få mig att göra saker jag inte vill. Självklart vet jag att allt kan ändras och att de kan behöva ingripa men nu utgår jag från att allting går bra :)

Jag har funderat på om jag kanske vill föda på pall och själv ta emot mitt barn när hon kommer ut. I tanken känns det bra, men sen får man väl se när man väl är på plats :P Sen beror det ju också på hur kroppen mår, jag kanske har så ont i ryggen/foglossning att jag inte kommer ner på en pall. Men man kan alltid utgå från en plan och sen får man se om den ändras på vägen. 

 

Mina andra två barn har jag fött utan någon smärtlindring och det utgår jag från den här gången också. Jag vill dessutom ha en lugn, snäll, mjuk och följsam barnmorska. Som lyssnar på vad jag vill och som inte kör över mig. Det är också viktigt för mig att hon pratar ren svenska utan brytning och inte har någon bred dialekt som tex skånska. Jag har nämligen väldigt svårt att höra vad folk säger då och jag kan tänka mig att det blir ännu värre när man är mitt i ett förlossningsarbete. 

 

Jag vill vara kopplad till maskiner så lite som möjligt! Förra gången så sa ju bm att jag inte hade några värkar då maskinen inte registrerade mina värkar och lyssnade inte alls på mig när jag sa att jag hade det... Så den här gången vill jag inte ha övervakning som inte är nödvändig. 

 

Sen avnavling är självklart och så vill jag inte att de ska vara där och torka en massa, ta prover, ge spruta eller liknande. Självklart så får dom göra det om barnet inte mår bra, men annars vill jag ta det senare när vi har fått bekanta oss med varandra lite. Som sagt, så lugnt och fint som möjligt :)

 

Med dom andra två har vi åkt hem väldigt tidigt efter förlossninen. Men jag funderar på om jag kanske inte ska stanna kvar lite extra den här gången och få hjälp med amningen. Med Emilia funkade det ju inte alls, och det var en stor sorg för mig :( Den här gången vill jag göra allt som går för att få det att fungera. Samtidigt som jag inte ska låta mig må så dåligt och bli så deppad om det inte fungerar. För med Emilia mådde jag verkligen inte alls bra över det. Jag har lovat mig själv att försöka få det att fungera på alla sätt, men om det faktiskt inte går så måste jag acceptera det också utan att bli förkrossad. 

 

Men det blir som det blir, på ett eller annat sätt så kommer hon ju komma ut! Eeeiiii vad jag längtar!

 

Magen vecka 30

Dagens bild på lillasyster, världens sötaste lilla knappnäsa <3

Jag och Robin har varit barnlösa hela helgen då Elina hade planerat in en hel helg tillsammans med farmor och då ville ju självklart Emilia också göra någonting så hon bokade in att vara hos mormor hela helgen.

 

Kvar var jag och Robin som plötsligt fick en massa tid tillsammans! Fredagen spenderades hemma med supergod mat som jag lagade och mys i soffan tillsammans framför tvn. På lördagen var vi inne i uppsala hela dagen för att sen spendera kvällen tillsammans i soffan kollandes på bra serier och hämtmat! Så himla skönt att inte ha några som helst måsten och kunna göra precis vad vi ville. Nu gjorde vi ju ingenting speciellt men det var också skönt! Få vara nära, äta en massa smarr och bara mysa. Söndagen spenderades i barkarby och sen kom barnen hem på eftermiddagen. En sån underbar helg!

 

Båda barnen hade också haft det hur bra som helst och var väldigt nöjda. Det känns så konstigt att dom lever sina egna små liv nu för tiden. Jag menar att ju större dom blir desto mer tid spenderar dom hos vänner och släkt och liksom lever sina egna liv utan att jag har insyn i precis allting dom gör. Dom vill liksom inte hänga med mig hela tiden längre. Nu har dom sina vänner, och planerar själva vad dom ska göra. Så konstig känsla...

 

Idag har jag också fyllt i papper som graviditetspenning tillsammans med min chef. Nu håller vi bara tummarna för att fk ska godkänna det så att jag slipper en massa strul där. Jag kan liksom inte längre sköta mitt jobb på samma sätt och vi känner att jag utsätter min brukare för fara under vissa moment då jag inte längre har samma styrka. Och eftersom min arbetsgivare inte kunde ordna med hjälp under dom momenten, som jag ville då jag gärna hade jobbat längre, så finns bara det här alternativet. Om det godkänns så jobbar jag bara lite drygt 2 veckor till, det känns sådär måste jag säga. 

 

Min goda mat som jag gjorde i fredags, alltså hästfilé är så fruktansvärt gott! Mörare kött går nog inte att få tag på! Helt omöjligt att misslyckas med!