Nu är jag äntligen i vecka 30 och det känns som om man äntligen kan börja ha en liten nedräkning :D Tänk att det bara är 76 dagar kvar tills att hon är beräknad! Det känns ju som ingenting med tanke på att graviditeten nu har varat i 204 dagar! Snart snart har vi henne hos oss <3

 

Vecka 30 firades med att vi gjorde ett tillväxtultraljud för att kolla så att hon växer som hon ska. Just nu beräknas hon väga 1257gram - värsta biffkakan :D Hon ligger något under medelkurvan men fortfarande inom det normala. Alla flöden och fostervattnet såg jättebra ut och hon rörde sig precis som hon skulle. Så himla skönt att allting såg bra ut! Dock ska jag tillbaka i slutet av månaden för att göra ett till ultraljud så att dom kan se att hon fortsätter att växa på bra, då hon låg lite under medelvärdet. 

 

Nu när det börjar närma sig slutloppet så har jag börjat funderar en del på förlossningen. Jag vill gärna ha en plan inför hur jag vill föda. Alltså helst hade jag nog velat föda själv hemma, långt ifrån allt vad vårdpersonal heter. Men det skulle jag aldrig våga! Med tanke på att både jag och bebisen faktiskt kan dö om det går illa så vill jag vara på ett sjukhus. Men den här gången tänker jag inte låta personalen köra med mig. Jag vill ha en sån lugn, naturlig förlossning som möjligt. Ingen som drar och sliter i mig, eller försöker få mig att göra saker jag inte vill. Självklart vet jag att allt kan ändras och att de kan behöva ingripa men nu utgår jag från att allting går bra :)

Jag har funderat på om jag kanske vill föda på pall och själv ta emot mitt barn när hon kommer ut. I tanken känns det bra, men sen får man väl se när man väl är på plats :P Sen beror det ju också på hur kroppen mår, jag kanske har så ont i ryggen/foglossning att jag inte kommer ner på en pall. Men man kan alltid utgå från en plan och sen får man se om den ändras på vägen. 

 

Mina andra två barn har jag fött utan någon smärtlindring och det utgår jag från den här gången också. Jag vill dessutom ha en lugn, snäll, mjuk och följsam barnmorska. Som lyssnar på vad jag vill och som inte kör över mig. Det är också viktigt för mig att hon pratar ren svenska utan brytning och inte har någon bred dialekt som tex skånska. Jag har nämligen väldigt svårt att höra vad folk säger då och jag kan tänka mig att det blir ännu värre när man är mitt i ett förlossningsarbete. 

 

Jag vill vara kopplad till maskiner så lite som möjligt! Förra gången så sa ju bm att jag inte hade några värkar då maskinen inte registrerade mina värkar och lyssnade inte alls på mig när jag sa att jag hade det... Så den här gången vill jag inte ha övervakning som inte är nödvändig. 

 

Sen avnavling är självklart och så vill jag inte att de ska vara där och torka en massa, ta prover, ge spruta eller liknande. Självklart så får dom göra det om barnet inte mår bra, men annars vill jag ta det senare när vi har fått bekanta oss med varandra lite. Som sagt, så lugnt och fint som möjligt :)

 

Med dom andra två har vi åkt hem väldigt tidigt efter förlossninen. Men jag funderar på om jag kanske inte ska stanna kvar lite extra den här gången och få hjälp med amningen. Med Emilia funkade det ju inte alls, och det var en stor sorg för mig :( Den här gången vill jag göra allt som går för att få det att fungera. Samtidigt som jag inte ska låta mig må så dåligt och bli så deppad om det inte fungerar. För med Emilia mådde jag verkligen inte alls bra över det. Jag har lovat mig själv att försöka få det att fungera på alla sätt, men om det faktiskt inte går så måste jag acceptera det också utan att bli förkrossad. 

 

Men det blir som det blir, på ett eller annat sätt så kommer hon ju komma ut! Eeeiiii vad jag längtar!

 

Magen vecka 30

Dagens bild på lillasyster, världens sötaste lilla knappnäsa <3