Jag har flera gånger fått frågan varför vi valt att skaffa en bebis igen, liksom börja om från början när vi snart var fria. 

 

Det uppenbara är väl ändå att vi ville ha ett till barn? Men jag tänkte försöka skriva ner lite mer om hur vi tänker. Jag har tänkt skriva när det här så många gånger, man det är så svårt att få med allt i skrift. Men jag ska göra ett försök iallafall.

 

När jag fick Elina var jag 21, nästan 22år. Emilia föddes när jag var 24år, jag var alltså ung när jag fick mina barn, och jag har älskat det! Jag har aldrig velat vara en gammal förälder, jag har älskat att vara ung och orkar med allting och jag kommer förhoppningsvis finns kvar länge i barnens liv och framtida barnbarn. Att fortfarande vara relativt ung när man får barnbarn och att kunna orka att engagera sig aktivt i deras liv också känns underbart!

 

 Men! Nu är jag 32år och har relativt stora barn, 10 och snart 8år. Snart kommer dom leva helt egna liv, och det dröjer inte länge förens de är redo att flytta hemifrån. Och när det händer så kommer jag fortfarande vara ung, eller ja relativt ung iallafall :P Ska jag och Robin sitta själva redan vid den åldern? Nej det vill vi inte!

 

Alltså vi älskar ju att ha barn! Utan barnen så skulle livet kännas väldigt tomt och meningslöst (som jag känner nu) Att få ha en familj och att dagligen uppleva allt man får göra är en ynnerst och en otrolig glädje. Visst att barnen på riktigt driver mig till vansinne vissa dagar, men jag hade ändå aldrig velat ha det på något annat sätt. Tanken på att vårt hus inte skulle vara fyllt med barn gör mig på riktigt ledsen, herregud vad vi skulle missa saker!

 

Så då bestämde vi oss för att vi ville ha ett till barn. Vi är fortfarande relativt unga, inte för gamla för en liten sladdis iallafall. När minsta är 18år så kommer jag vara 50år, det känns mycket mer lagom än att bara ha vuxna barn vid en ålder av 42år. 

 

Dessutom kommer vi få det bästa av två världar! När 3an är ett par år gammal så kommer ju Elina vara tonåring och kommer kunna vara barnvakt om jag och Robin någongång känner för att gå ut och äta eller liknande :) En fördel med att få en liten sladdis ;) 

 

Men att ta beslutet om att vi ville ha ett till barn var långt ifrån lätt. Både jag och Robin har velat fram och tillbaka, vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra minst 1000 gånger. Sen en dag satte sig Robin ner och sa att vi verkligen borde skaffa en till liten, vi kommer ju alltid fram till att vi vill ha en till så vi borde köra. Så då bestämde vi oss för att skaffa en liten 3a.

 

3 veckor senare plussade jag!  Och jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Plötsligt såg jag bara negativt på allting och jag ville inte alls! Robin satt däremot lugnt i båten och väntade ut mig. Efter ett par veckor hade jag lyckats smälta det och oron/rädslan ersattes med glädje och lycka. 

 

Nu känns det så himla självklart och jag längtar något otroligt! Tänk att jag återigen ska få uppleva glädjen med ett barn. Att få forma den här personen till en bra människa och att återigen få göra alla som saker som ett litet barn uppskattar - lycka!

 

Det absolut bästa i våra liv <3