Det händer hela tiden och det händer runtomkring oss. Men oftast är det när det händer någon i närheten som man väcks ut ur din dvala och tänker "tänk om det hände mig"

Jag får så ont i magen av tanken, tänk om mitt barn dör?
Hur skulle jag någonsin kunna klara mig utan mina 2 tjejer? Hur skulle mitt hjärta kunna fortsätta slå, när den har mist orsaken till att fortsätta pumpa?

Tänk om det var en av mina tjejer som blev överkörda? Tänk om det var jag som fick hålla i den slappa livlösa barnkroppen och desperat trycka den intill mig och skrika ut min sorg. Att desperat försöka få liv i kroppen fast att själen redan har flugit iväg. 

Tänk om det var jag som aldrig mer fick se mitt barn le, aldrig mer få höra skratten, aldrig mer få trösta och plåstra om ett skrubbat knä. Att inte få se sitt barn växa upp och hjälpa henne att bli den bästa människan hon kan bli.

Mitt hjärta skriker av bara tanken och tårarna rullar ner för mina kinder. Och det är av bara tanken.

Tänk de som faktiskt har mist sina barn. De får aldrig mer uppleva det där. De får aldrig mer hålla sina barn och känna den varma, levande barnkroppen i sina armar. 
Det sista de får uppleva är känslan av den kalla stela kroppen innan de säger ett sista farväl.

Det borde aldrig få hända någon. Ingen ska någonsin behöva begrava sitt barn.

Min orsak till att finnas i den här världen