Nu är det 1år sedan jag fick diagnosen IIH, falsk hjärntumör.

 

Idag fick jag besked om att allting ser så pass bra ut att jag inte kommer behöva genomgå någon behandling mer och att jag kan börja fasa ut min medicinering för att sen sluta helt med den. Min syn är helt okej och jag har ingen synlig svullnad på synnerven.

 

Jag vill bara skrika rakt ut av lycka! Jag är så himla glad och lycklig över det här! 

 

Nu vet vi ju inte hur framtiden ser ut, det kan ju komma tillbaka. Men just nu ser det ljust ut och jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva några symptom.

 

Det har varit ett jobbigt år, både psykiskt och fysiskt. Mest jobbigt har det faktiskt varit psykiskt. All oro och tankar över framtiden. Att bli blind och aldrig mer få se sina barn. Att inte få se hur mina fina tjejer växer upp och hur vackra dom kommer vara som vuxna. Att bli instängd i evigt mörker.

 

Det har varit jobbigt när jag har märkt att mina barn faktiskt blivit påverkade av det här. Hur Emilia ibland har lagt huvudet på sne när jag har tagit mina mediciner och sagt "du måste ta dina mediciner nu mamma så att din hjärna blir bra" Eller hur hon har krypit upp i min famn och klappat mitt huvud och sagt att hon ska ta hand om mig för jag är sjuk. Många torkade tårar har det blivit det här året. Elinas funderingar och rädsla för hur framtiden kommer bli, "kommer du få se hur mina barn ser ut" Deras rädsla inför mina behandlingar då jag blir så pass dålig.

 

Är så tacksam över min fina Robin som har funnits där för mig under hela den här tiden. Han har tagit hand om mig när jag varit så dålig att jag inte kunnat ta hand om mig själv. Hållt om mig när jag har varit rädd och lyssnat på mitt ältande om och om igen. Utan honom hade jag inte kunnat rida ut det här så bra som jag har gjort. Min klippa, min älskade, mitt allt!

 

Men nu tänker jag lämna det här bakom mig. Förhoppninsvis kommer jag sova bättre och slippa nattliga funderingar. 

 

WHIHOO bättre besked kunde jag liksom inte få! Nu hoppas jag på att få ett långt liv utan några ytterligare sjukdomar - nu har jag gjort mitt känner jag :D

 

Nu tänker jag leva mitt liv fullt ut, och jag börjar med att springa tjejmilen den 5 september - jag har redan påbörjat träningen och det tar sig faktiskt. Sakta med säkert blir det bättre!