I lördags var jag i Enköping och firade Johanna som fyllde 20år, jag hade tagit med mig Bodil medan Robin och Elina fick stanna hemma då Elina var dålig. Det var väldigt trevligt och skoj att träffa syskonen med familjer :)

Sen på kvällen runt 9 - 10 tiden så åkte jag och lillkråkan hemåt. Vi åkte den gamla vägen mellan Bålsta och Enköping och ni som känner till den vägen vet ju att det är öde och helt becksvart där.

Så helt plötsligt ser jag något stort och svart som står mitt på vägen och tuggar på något. Behöver jag säga att mitt hjärta nästan stannade när den vände huvudet mot mig och det hängde köttslamsor från munnen och ögonen lyste som på en demon?

Det tog ju bara några sekunder innan jag såg att det var en hund, men på dom sekunderna hann jag tänka massor. Jag tänker inte gå in närmare på det jag hann tänka men kan ju informera om att det var något om varulvar och slaktade människor ;)

Men jag stannade iallafall bilen och undrade vad fan jag skulle göra nu? Där stod en stor jäkla rottweiler och käkade på en mosad hare. Hela vägen var täckt av blod och diverse köttbitar.
Jag kunde ju inte bara åka igen då jag var rädd för att någon skulle köra på den stackars hunden, och jag hade ingen större lust att stiga ur bilen ifall att hunden skulle försöka försvara sitt byte.

Så jag drog ner fönstret och lockade på hunden, som inte reagerade för 5öre. Så såg jag på håll att det kom en bil så jag skuttade ut ur bilen och lyste med ficklampan på mobilen så att bilen skulle se att vi var där. 
Vi stod verkligen mitt i vägen och en svart hund är inte det lättaste att upptäcka innan det är för sent.

Så där stod jag i mörkret, bredvid en stor okänd rottweiler som käkade på en uppslamsad hare och skuttade runt med en lysande mobil för att försöka förhindra att vägen blev ännu mer blodig fast denna gång av hundens blod.

Till slut stannade det en man och undrade om jag behövde hjälp. Och jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra. Vi var mitt ute i ingenstans och jag ville inte lämna hunden mitt i vägen. Så han parkerade bakom mig och då såg jag hur en ficklampa lös på andra sidan åkern och någon som ropade. 

Jag antog att det var hundens ägare så jag ropade att hans hund var här, så ficklampan började sakta röra sig mot oss. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, så kom ägaren och kopplade hunden.

Slutet gott allting gott, det var ingen varulv, och hunden blev inte påkörd. Fast det var nära några gånger då bilarna verkade skita i att jag stod där och hoppade runt för att få dom att sakta ner.