Jag har precis kollat på filmen Mitt stora feta grekiska bröllop och jag tycker att hela filmen är så fin på något sätt.
Jag önskar att jag också hade en stor, galen, högljudd släkt. En massa människor som träffades, dansade och bara umgicks till vardags.

Är inte vi svenskar ganska så tråkiga egentligen? Stela och rädda både för att sticka ut från mängden och för att göra bort oss? Jag önskar att det vore tvärtom, att man kunde bjuda mer på sig själv och inte vara så rädd för allting.
Kanske beror det mycket på vårat klimat. Man märker ju ganska tydligt att folk är mer öppna under sommaren när det är varmt och skönt ute.

Det är nästan så att folk är rädda för att le mot en främmande människa nu för tiden.

När jag är och handlar inför helgen och ska betala så säger jag alltid "trevlig helg" när jag går. Personalen brukar alltid hajja till och titta först lite frågande och sen bli glada och önska trevlig helg tillbaka.
Bara en sån sak får en att fundera lite.

Nej fram med mer glädje och omtänksamhet för våra medmänniskor. Det gör både en själv och andra glada.
Fram med lite sol på en gång så mår vi alla lite bättre också.